Som slutligen blev en sång så sent som oktober 2005
Två droppar blod uti bläcket
Ger styrka åt sviktande ord
Åt barnet som vrålar i natten
Åt pojken med ögon av mord
I salar av is de stryker omkring
De letar men finner just ingenting
Jag hör dem ibland uti natten
Ibland när de ropar mitt namn
Så länge jag lyssnat och tigit
Var de bara som saker jag drömt
Men nu när de bankar på porten
Så ser jag allting som jag glömt
De salar jag byggde i isen
Och portar med väldiga lås
Och de som jag gömde därinne
För att tyna bort och förgås
Två droppar blod uti bläcket
Ger liv åt en bortglömd röst
Därinne i ekande salar
Ger gryningen inte nån tröst
Jag hör hur de skriker och vill slippa ut
Jag vet att de kommer att lyckas till slut
Jag hör deras röster i vinden
Ibland när de ropar mitt namn