”Kärlekens bägare är ibland djup och räcker länge. Ibland är den grund och lämnar längtan efter mer efter att den tömts. Är då smaken mindre ljuv då den är kortvarig eller mindre uthållig? Den djupaste bägare kan få vinet att bli till vinäger med tiden. Den grunda bägaren kan lämna ett minne för tungan att glädjas åt gång på gång. Om din bägare endast innehöll en klunk av det ljuvaste vin, hade du då hellre varit utan den?”

Ur Clavicula Regis

Introduktion

I begynnelsen var Eros, och Kärleken och Köttet var en. I begynnelsen var kärleken bunden till köttet och upptändes, sammanbands, och förfelades i kött. Sålunda härskade Eros princip och skulle så göra till dess att kristendomen stod absolut och återigen ifrågasatts, staterna tillfyllest formats och människan ifrågasatt sig själv, lagen, livet och universum. Kärleken skulle då ryckas ur köttet och till anden och intellektet. Agape, kärlek skulle allena råda över människan. Den kristna, moraliska andliga kärleken skulle härska över Eros och därigenom tygla djuret människan. Agapes triumf var förmodligen den tillknäppta högborgerligheten på 1800-talet. Den tidigare förvirrade puritanismen hade redan fördrivits från Europa men kvardröjde i dold form i alltmer förfinade seder och bruk. Spåren av den absurda striden mellan Eros och Agape kvardröjer än i våra tidevarv och bereder stor sorg för dem som icke vet att betrakta dessa som en i allt samspelande enhet När så i denna uppsats jag har satts att granska kärlekens kontexter är det således den skenbara konflikten mellan Agape och Eros som fångat mitt huvudsakliga intresse.

 

Höga visan

De vandrande stammar som innehar huvudrollen i böckernas bok var nomader, ibland förtryckta och ibland förtryckare. Stammarna var förhållandevis små och stammens överlevnad berodde i mycket på dess förmåga att samarbeta. En kvinnas roll och värde i en sådan grupp avgjordes till stor del av hennes förmåga att avla barn, då företrädelsevis söner. Barnens vikt kan ses i ljus av att Lots döttrar går så långt som att ligga med sin egen far för att på så sätt bli gravida. Kärleken är således en relativt praktisk detalj som i yttersta syfte har att tjäna stammens överlevnad. När vi kommer till Höga Visan som tillskrivs Salomo har stammen blivit stat och konungarike. I Sångernas sång besjunger mannen och kvinnan sin kärlek. I mycket lätt förtäckta drag bejakar de sin åtrå till varandra och kvinnan liknas vid en lustgård till vilken mannen inbjuds att njuta frukterna. I Salomos rike är Eros alltjämt den förhärskande. De ytligt förtäckta erotiska dragen i Höga Visan inbjuder till löften om kärlek vars attribut är fysiska och högst påtagliga. Texten i sig själv samlades förmodligen ihop någon gång mellan 700 och 400f.kr tillsammans med det övriga delarna av gamla testamentet.

Tristan och Isolde

Bédiers Tristan och Isolde både är och är inte ett medeltida verk. Verket som kom ut år 1900, är en återberättad text med inte mindre än fyra sins emellan relativt olika förlagor. Det är därför kanske inte helt rättvist att låta boken stå som ett exempel på den höviska kärlekens villkor men om man i läsningen bär med sig att Bédier omfattar den för Eros så fatala Viktorianska moralen och tar hänsyn till detta, synes Tristan och Isolde vara ett alldeles förnämligt exempel. I det feodala samhället var männen härskare i sina borgar och kärleken omgärdades, åtminstone i teorin, av en mängd regler. Otrohet var enligt lag, ett brott som lönades med dödstraff och de älskande förväntades kyska invänta brudsängen. Konvenansäktenskap var vanliga och kvinnans rätt att själv välja en make var begränsad. I realiteten var det så att den kyskhet som förväntades av ideala förhållanden knappast låg till hinder för de ridderlige männen att förlusta sig bland sina undersåtars döttrar. De oäkta barnen som resulterade i sådana föreningar bidrog till att förnya blodet hos den allt mer degenererade adeln. Den jungfruliga kvinnan hade dock att vakta på sig emedan hon inte stod i någon särdeles god maktposition och därmed mer oförvänt kunde drabbas av konvenansens fulla konsekvenser för sina felsteg. I Tristan och Isolde är de båda älskande förgiftade av en kärleksbrygd och därmed mer eller mindre ursäktade sina felsteg. Som gripna av en unik magnetisk attraktionskraft dras de ohjälpligen till varandra, detta trots heroiska föresatser att avhålla sig. Intill döden och förbi denna sträcker sig de båda älskande efter varandra. Tragiken förstärks genom att den de förbryter sig emot, Konung Marke, faktiskt vördas så djupt av Tristan att denne givit upp sitt kungarike för hans skull. Konung Marke i sin tur håller av både Tristan och Isolde och mycket av det vackra lidandet kommer av kärleken mellan dessa tre som samtidigt är bundna av höviskhetens lagar och påbud. De tre är hjälplösa i sin kärlek. Konung Marke kan inte, ens om han skulle vilja, lösa Isolde ifrån äktenskapets band. Han kan heller inte låta nåd gå före rätt om de älskande skulle ertappas. Som tidigare nämnts är de höviska reglerna delvis historiska, delvis uppfunna av en senare borgerlighet och naturligtvis också tillspetsade för att åstadkomma en historia. Som ett exempel på det sistnämnda kan man ta en modern adaption av Artur-sagan: Camelot 3000, där författarna Wagner, Grant och Bolland låter Tristan och Isolde återfödas som kvinnor men med fullt mått av minnen ifrån sina tidigare liv. Tristan och Isoldes åtskillnad här blir då på grund av Tristans oförmåga att acceptera den hamn han/hon är skrudad i.

 

Tintomara

 

Tid träder olika bland dödligas skara

En bringar glädje, en annan bär harm

Se hullingen höljd hos skön Tintomara

Ej kärlek men kärlek hon har i sin barm

Om kärlek vore ett romantiskt väsen, skulle hon då inte vara en Tintomara? Vacker både som man och kvinna väcker denna varelse kärlek och passion hos både och. Ur hennes namn kan vi dra associationer till hav och törnrosor men kanske också till den nattliga mara som rider den sovandes hjälplösa gestalt. Hon är djurisk, överjordisk, oskyldig och odöpt. Hon är den ädle vilden och gudaväsen i ett. Där Werther är bortkommen bland adeln befinner sig Tintomara i centrum av Stockholms hovintriger vid tiden för mordet på Gustav III. Det är en tid av flärd och konstnärlighet med tydliga franska förtecken. Almqvist låter oss också ana en tid av vrede över den nya tidens ordning och synnerligen obehagliga polismetoder. I Stockholm under Gustav den III är kärleken fortfarande av kött och blod. Almqvist låter oss dock få pröva på ett antal aspekter av det som är Agape. Den sköna Tintomara är i det närmaste metafysisk till sin uppenbarelse. Hon inspirerar förvisso jordisk kärlek till hennes och andras stora olycka, men är i detsamma lika onåbar som en gång de satyrer vid vilka hon liknats. Den förbundna kroppsliga och överjordiska kärleken i sin mest metafysiska form förenas senare under tidigt 1900-tal med Gargantuas Thelema till en religion som på 2000-talet fortfarande attraherar medlemmar . Herrarne Ferdinands och Carl-Henriks svartsjukeinspirerade fantasier om den andres älskogsmöten, i stuga respektive skog, med den sköna Tintomara visar dock att Eros I högsta grad fortfarande lever och har hälsan. Att så verkligen är fallet kan den samtide skalden Bellman ge vid handen. I dennes epistlar lever och älskar människan i frihet och utan fruktan. Att livet var hårt för de utan medel är förvisso sant men det tycks nte som om den borgerliga konvenansen  tillfyllest slagit klorna i Stockholm vid den här tiden. Herrarne F- och CH- s förbindelse med systrarna Adolfine och Amanda är dock mer komplicerad. Mellan uppvaktning, stora gester och vansinnig svartsjuka är det kyskt, ack så kyskt. Även denna sida av Agape låter oss Almqvist se, kanske så som han själv ser detta runt omkring sig.

 

Den unge Werther

Ungdomens revolt. Emotionens revolt mot det förnuftiga. Känslornas återkomst. Goethes Werther är förnuftsvidrig i sin amo ad absurdum. Med stormande känslor, utsökt lidande och enorm passion försmäktar Werther i kysk förtvining. Här är känslan av kärlek den viktiga och den borg som utgör hans passions äktenskap må icke sprängas eller brytas. På ett nästan tragikomiskt sätt blir Werthers älskade Lotte en Dulcinella upphöjd över all jordiskhet, åtminstone i Werthers ögon. Detta är Agape, den form av kärlek som omhuldats av borgerskapet och som växt fram i och med samma borgerskaps allt starkare maktposition. I och med att borgerskapet stärkts och adeln fått träda tillbaka, får också adelns mer frivola och sedeslösa sätt träda tillbaka för det borgerliga livets konvenans, en förvandling som skall nå sin fullbordan under 1800-talet. Detta gjorde naturligtvis inte att romanen mottogs med någon större entusiasm hos de regerande. Kritiken låg dock inte hos bokens framställning av kärlek utan snarare i kritiken mot kyrkan. En annan känslig punkt var Werthers självmord, en handling som i väster inte funnit nåd sedan romarrikets fall och i öster omhuldats med stränga riter. Hos Werther speglar själva naturen hans humör och kärleken är själslig och ack så djup. När föremålet för hans beundran till sist gift sig är hon för honom ohjälpligen förlorad till en annan. Tidigare i historien har giftermål knappast varit något hinder för de älskande paren. Goethes roman är i alla delar oerhört romantisk men äger också egenskaper som skall komma att prägla senare realism. Detaljer som klädsel och andra vardagsföremål finner en naturlig plats mellan bokens pärmar på ett sätt som tidigare inte varit vanligt.

 

O saeclum insapiens et infacetum

Ur varje generation höjs ropet. Ibland blickar man framåt men allt oftare bakåt mot en tid man fann skönare, sannare och renare. Med de ideal man formats med tar man detta ideal och bildar en ny enhet varvid sanningen om det historiska skeendet fördunklas. Geijers vikingar må ha haft skaldekonst och mången goda seder men också träldom, röveri och mången andra mindre trevliga ting. När vi så betraktar kärleken genom litteraturen ser vi att den är precis så evig som skalden säger, så slumpmässigt målmedveten som Darwins teorier och så föränderlig som Herakleitos flod. I texterna har vi sett hur den barnalstrande köttsliga och världsliga kärlek jag valt att kalla Eros, gradvis fått ge vika för en mer sinnlig kärlek vilken jag valt att döpa efter den kristna kärleken Agape. På samma sätt har människan gått från stam till stad till stat, hövding till konung till regering. Den Adel som sprungit ur det tidiga feodalsamhället har fått ge vika för ett borgerskap som infört nya spelregler och nya herrar. Kvinnans svaga ställning i kärleken har inte tillfullo utretts i denna essä. En observation är dock att kvinnan genom århundradena förändrats från en barnalstrande ägodel via gudomlig dyrkan och moderskomplex till en alltmer jämbördig spelare i livets stora spel. Kanske har Agape som en process bidrag till att lyfta kvinnan ur barnsängen för att på så sätt låta henne delta i flera sammanhang. En annan viktig aspekt av kärleken som inte fått plats i framställningen är den homosexuella och homoerotiska som var en del av den sengrekiska kulturen och inte främmande för exempelvis den engelska adeln under Shakespeares tid. Säkert att säga är dock att de lustiga och ibland tragiska konvenanser som uppstod med borgerskapets definitiva maktövertagande fortfarande lever starka, åtminstone hos de anglikanska och germanska stammarna. Fransmännen har alltid klarat sig bättre…

 

Av Magnus Bäcklund

Malmö

2001-10-19 e.v